Man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
Snus är snus också i gyllene dosor. Både hemma, borta och i Boliden.
Saker ska heta vad de är.
Ett haveri är en kraschlandning och ska heta just det och inget annat.
Det gick fort och många rycktes med. Och bland alla experter fanns det få, om ens någon, som satt med hela bilden klar för sig. Vi andra kan bara tycka och gissa på distans.
Rikspolischefen talade nyss om att dela ut guldstjärnor och media gjorde vågen över den beslutsamma insatsen i Boliden. Men det är andra tongångar nu. Helt andra tongångar.
Mitt Facebookflöde fylls av messerschmittrar som såklart varit skeptiska hela tiden. Flödet fylls av hån och kritik mot både säkerhetspolis och media. Fylls av figurer som nyss med stora bokstäver skrek och hånade de ”enögt naiva” som tyckte annorlunda eller bara litet försiktigare.
Den kloke tvivlar, den enfaldige är tvärsäker. Gammalt djungelordspråk.
Media slingrar sig som hala ormar, småpudlar här och där men talar framförallt om hur ”pinsamt för SÄPO” detta är. Samtidigt tiger man klädsamt om de egna klaver- och övertrampen i publiceringen runt jakten på ”terroristen” där alla gamla trista pressetiska regler stjälptes över bord i jakten på snabba klick.
Det är onekligen intressant att se och följa hur många skickliga privatspanare vi plötsligt förfogar över och hur usel vår nationella insatsstyrka och säkerhetspolis blev på tre dagar. Allt för att kalla fiaskot för något annat än det heter och flytta fokus från den egna verksamheten.
Finns det något mer patetiskt än de papphattar som med facit i hand blir Bror Duktig?
Det finns säkert många som tycker att det bor en i den här spalten också, och det får ni gärna tycka, men jag har svårt att finna något fegare än journalister som med röven bar ändå låtsas att byxorna är nypressade och fina. Yrkesmän som trampat snett men inte vill låtsas om det utan hänvisar till att man genom att göra fel ändå gjorde rätt så hen ”snabbt kunde avföras från utredningen”.
Som ett test i skarpt läge på mediaagerande i en krissituation blev resultatet, snällt uttryckt, mindre smickrande. Snällt sagt. Ska man kalla saker för vad det är borde vi ta till andra ord. Helt andra ord.
”Häpnadsväckande oprofessionellt” skrev den fina morgontidningen. Om Säpos insatser.
Det finns nog en och annan redaktör, journalist och utgivare som också kan omfattas av den sågningen.
Var finns självkritiken? Var är den klädsamma ursäkten? Var ser vi det rakryggade erkännandet av en förstörd heder för en 22-åring för evigt stämplad som terrorist? Var finns eftertanke och självrannsakan?
Var finns det enkla; vi gjorde fel, ursäkta oss?
Kanske ett ”det gick för fort” eller ”vi hade inte alla fakta på bordet”. Kanske också visa något slags manual för var handtaget på handbromsen sitter så det kan greppas nästa gång det går för fort. För det kommer det att göra. Igen och igen.
Kanske kunde man också tänka sig en aning empati för den som just fått sitt liv kvaddat och för evigt kommer att googlas som terrorist. Ett resultat av snabba avtryckarfingrar på redaktionerna. För det är ju inte Säpo som försett medierna med namn och bild, än mindre publicerat uppgifterna.
Det sista vi behöver är att kvalitetsmedia själva häller skopor av vatten på rykteskvarnen, undergräver sin egen trovärdighet och ger ryktesspridare och konspirationsfoliehattar på nätet ännu mer syre. Myndigheterna uppmanar allmänheten till källkritik och att inte sprida felaktigheter. Vi gör vårt och skickar gärna den uppmaningen vidare till de som borde vara proffs på området källkritik och kommunikation.
Vi har redan en uppskruvad och livrädd vardag så det räcker och blir över när svettiga träningskläder blir ”bomber” både på bion och tunnelbanan. Skräcken och misstänksamheten har piskats upp till direkt schizofrena nivåer.
För det är ju inte från ett litet twitter- eller facebookflöde media pekat med ett stort terroristfinger på 22-åringen. Aftonbladet, för att ta ett exempel, nådde förra veckan 7,1 miljoner unika webbläsare, 45 miljoner besök och 183 miljoner sidvisningar. Aftonbladet TV slog rekord med 11,6 miljoner startade strömmar totalt.
Totalt hade Aftonbladet Online 271 miljoner sidvisningar, 13 miljoner unika och 70 miljoner besök. Rekordsiffror som man själva stolt kommunicerat.
Lägg till konkurrenten Expressen, DN. GP, SvD, TV-kanalernas siffror så har vi ändå bara toppen av det nationella isberget.
Vi har såklart inte alla kort på bordet, kommer heller aldrig att få och ska nog därför, till skillnad mot den senaste veckans klickjakt, ta det litet vackert med de mest tvärsäkra slutsatserna.
Givetvis skapas inte en sådan här insats av en tillfällighet eller lösa gissningar och givetvis pågår fortfarande en utredning, alldeles oavsett vad alla säger.
Men en sak är klar; Ett haveri ska kallas för vad det är.
Oavsett om det är säkerhetspolisen eller media som står för det.
Saker ska heta det de är.
Gina Dirawi säger som det är;
”Folk undrar varför jag får stora jobb? Jo, för att jag är grym på det. Punkt. Du kommer inte dit jag har kommit av en slump, sluta förminska mig”.
Lysande av en tuff och kompetent person.
Alla borde kalla saker för vad de är, låt er inte luras av de som vill heta något annat än det de är.
Folkpartiet byter namn till ett gammalt för att förnya sig. Fast det är fortfarande magister Jan som håller i pekpinnen.
Kritikerna vill ge IS ett nytt. Daesh ligger nära ett arabiskt ord för att trampa eller krossa, i sig självt bidragande till att gruppens motståndare föredrar Daesh. Jag vet inte, men i min värld kan aldrig terrorister vara en ”stat” även om det finns stater som beter sig som, göder och föder terrorister.
Det är Libanon och Paris och frågan om vi ska göra stora insatser för världen genom att färga våra Facebookbilder i trikolorens färger eller inte.
Alla får så klart göra som de vill. Finns inget rätt eller fel. Gör ni på ert sätt så gör jag på mitt.
Det är såklart inget fel att visa solidaritet och inget fel med globalt medkännande, du som brukar läsa här behöver aldrig tvivla på vilken fot jag står där.
Jag har bara litet svårt för den snabba, omedelbara och ofta tanklösa knapptryckarempatin.
Men det får man väl inte säga i det här landet.
Jag vet inte hur det är med er men när många kraftfullt och bestämt pekar åt höger går jag gärna till vänster. Jag kan ibland bli rätt trött på likriktningen och fördumningen i de sociala medierna. Det är som vi bara klarar att hålla igång en tanke i taget, greppa en åsikt eller en katastrof. Och att alla måste göra samma lika samtidigt och hela tiden. Och naturligtvis alltid och väl synligt torgföra sin empati i sociala medier; man är väl en god människa.
Är det inte hjärndöda pöbeldrev som pekar ut invandrare, misstänkta mördare, snedsparkare eller felpuckare i något lag, så är det när det gås bananas över något.
Då vill jag gå åt andra hållet i ren trots. Ofelbart. Med ryggmärg.
Och det handlar inte om brist på empati (så slipper ni fylla flödet med stora bokstäver om det).
Jag kan bidra till ALS utan att hälla is över mig eller tvinga andra att göra det och jag kan tycka att det är självklart att alla ska få gifta sig med vem de vill utan att jag behöver göra min profilbild regnbågsrandig. Eller stötta fransmännen och den del av världssamfundet som är emot terrorvåld utan trefärgat ansikte på Facebook.
Jag kan vara för och hålla med utan att bära samma plakat eller marschera i takt som alla andra. Ungefär så.
Empati handlar inte om att trycka på en tummen-upp-knapp. Eller ens att dela den på sociala medier.
Det är tyvärr lite svårare än så.
KORT OCH GOTT
### Per-Erik ”Perra” Johnsson tillbaka i topphockeyn, nu som livräddare i Leksand. Kul och säkert bra i Leksands situation – men det var nog inte många som såg den komma.
### Robotdammsugare? Nu har de väl tappat det helt. Har de inte hört att det är kris i Sverige och att vi inte har råd med något?
### ”Vi har en grannlaga uppgift”. Johnsson inleder uppgiften med sitt traditionella språk.
### Hur dum i huvudet är man när man inte fattar vad en tyst minut är utan måste fortsätta fylleskråla?
### Internationella mansdagen firades i Karlstad med en finsksvensk dokumentärfilm.
### Ligger däckad och ser dokumentärer på Netflix. Bikes vs Cars var strålande.
### Samtidigt som ”Mannen i bastun” visades för att fira mansdagen körde O´Learys full SHL-omgång med Frölunda-Färjestad, bärs och bira. Tuff konkurrens om grabbarna.
### ”En underbar jävla jul” var klart sevärd. Mest för Maria Lundqvists roll.
### Ser att jag dyker upp på ”för femton år sedan”-bilder på Facebook. Bilder från en tid när riktiga män hade mustasch året runt och inte bara i november. Och inga vanliga moppefjunisar…
### TV-reflektion från sjuksoffan; Måste man tävla om att laga mat?
### Jag vet inte vad ni tycker men jag älskar notiser med rubriker som Naken man greps efter bitattack. Läser alltid. Sätter fantasin i rörelse.
### Har ni möjlighet så se även andra säsongen av bröderna Cohens TV-version av Fargo. Och missade ni första säsongen har ni mycket godis i påsen.
### Stoppa pressarna; det är dags att nominera Lussekatten!
### Ygemania har drabbat landet.
### Lyssna på kanadensaren Del Barber. Behagligt nedtonad flanellcountry. Gabriel Kelly (se honom i Jills veranda, turnerar dessutom två veckor i Sverige i december) och Tom McBride är också värda era öron om ni som jag gillar snyggt skäggig och rödrutig flanellmusik med inte helt blanka boots.
SE; Fargo. Finns på HBO (och säkert även på en del andra ställen). Lysande serie där andra säsongen nästan når ända upp till den fantastiska förstasäsongen. Se!
HÖR; Bra låtar 76. Rödrutig skäggflanell från både då och nu. 35 sånger som räcker en halv förmiddag. Musik för mig, kanske för dig.
LÄS; Om hat på nätet, vad du får och inte får skriva på nätet. Skulle ut i varenda skola och arbetsplats (vuxna dumskallar hatar ofta mer än unga). Den är ful som stryk men gratis, bara att ladda hem för privatpersoner och lärare och alltså ingen ”ekonomi” att skylla på. Bara att sätta igång!
Tack för att jag fick ta av er tid.
Comments are closed.