Personligt men aldrig privat.
Det var före spelaren som skulle ”köra ner en knytnäve i halsen” på supportern.
Fallet är känt och kanske numera också preskriberat; spelaren kritiserades för inställning, insats och leverans, surnade till och gav sig in i en diskussion med fans som slutade med både hot om stryk och antydningar om sexuell läggning. Det gav såklart rejält medialt fokus. Och en transfer till annan arbetsgivare.
Det var några år sedan nu och sedan dess har mycket hänt.
Dagligt missions- och fältarbete i omklädningsrum och kontor gjorde något slags nytta. Målet var att på alla nivåer i organisationen skapa ett tänk-efter-före-tänk;
Vad kan och bör du säga eller inte säga av respekt för din arbetsplats, dina medarbetare eller ditt företag?
Och;
Vad måste du genast kommentera, gilla eller dela och när är det hälsosammast att tänka efter en halv sekund?
Och framför allt; vad bli konsekvenserna.
Märk väl att vi här och nu absolut inte talar om att nagga någon meddelande- eller yttrandefrihet i kanten. Inget munkavle, mer av ett Suntförnuft-filter. Eller kanske i extremfall ett helg- och alkolås på mobilen eller paddan.
De sociala medierna, här lite slarvigt hopbuntade till Facebook, Twitter och Instagram. Snapchat var knappt ens uppfunnet då (2010) och den sociala interaktionen var ännu inte lika utbredd som idag när organisationen har 73 505 följare på Facebook och totalt över 100 000 följare i de olika sociala mediekanalerna.
Det interna presentationsmaterialet vi tog fram i vårt värdegrundsarbete, lite ironiskt och spetsigt kallat ”Familjen Färjestad & Fucking Facebook” fick säkert många att tänka till. Tanken var att tidigt väcka diskussionen; var går gränserna mellan meddelarfrihet, munkavle, lojalitet, sunt förnuft eller vidöppna spjäll? Var börjar och slutar mitt bärande av varu- eller klubbmärke?
Vilka rättigheter och skyldigheter har jag som anställd; kan jag prata nyförvärv i mobilen i kassakön på ICA? Kan jag berätta hur snacket går internt när vi grillar med grannen? Och nog är det förjävligt med fördelarna som tränarns grabb har i ungdomslaget.
Eller om man vill spetsa till kärnfrågan; när är jag varumärkesbärare och när är jag privat?
Det digitala fikarummet eller middagsbordet är numera aningen större än förr och omvärlden bara en tumme och en sekund bort.
Exemplen på dikeskörningar är många; elitklubben som sparkade sin marknadschef sedan han surnat till på hudfärgen på en av deltagarna i Melodifestivalen och meddelat detta via Facebook, en anställd på ett stort företag sparkades sedan han skrivit ”en dag kvar av arbetsveckan här på dårhuset” till sina vänner och såklart massor av kändisar, mediemänniskor, politiker och aktiva idrottsstjärnor som varit (för) snabba med twittertummen.
Eller varför inte våra egna resor och wakeup-calls innan missionsarbetet på allvar påbörjats;
Spelare som i affekt och omdömeslöst bad fans fara åt helvete eller ännu hellre möta upp på överenskommen plats för att få en knytnäve nedkörd i halsen. Bloggade skador, ryktesspridningar om både förhållanden eller för mycket av, och anknytningar till det ena och det andra och synpunkter på domarnas syn och ständigt orättvisa bedömningar.
De sociala medierna är fantastiska. Skapa långvariga och djupa relationer med fans, kommuninnevånare eller företagets kunder. Interagera blixtsnabbt när kritik, problem och frågeställningar uppstår. Kommunicera öppet och ärligt med de som gillar dig. Bygg en kundtjänst och kundnytta värd namnet.
Kort sagt; en blixtsnabb, ofiltrerad kanal som, om man förstår den och hanterar den rätt, är grym.
Arbetslivet har numera i många fall tydliga sociala mediepolicys. Vi tog fram en sådan där det bland annat glasklart slås fast att alla organisationens anställda helt ska undvika politiska uttalanden, sexuella anspelningar, hets mot folkgrupp eller annat som strider mot organisationen värdegrund.
Tydligt, kan inte missförstås, och gäller, i min värld, både egna inlägg och delningar.
Det kan tyckas som självklarheter, men givetvis viktigt att det fästs i ett dokument, på papper och digitalt.
Och att den efterlevs.
KORT & GOTT
### Bara att ta fram chipsen och luta sig tillbaka när det fightas allt smutsigare inför öppen ridå i politiken.
### Debatten om kostnader, kompetens och kommunikation går vidare. Läs intressant artikel av Brit Stakston här
### Twin Peaks utan David Lynch? Omöjligt, otänkbart – och helt onödigt!
### Det är tur att man känner sina begränsningar. Blir lyrisk av reabokfyndet Mountain High. Alla Europas tuffaste cykelklättringar med kartor, höjdprofiler, var det finns förfriskningar och historik. Stelvio i sommar, någon?
### Sanny Lindström, Erik Granqvist, Harald Lückner och Jörgen Jönsson. Extremt imponerande och skickliga tidigare FBK-profiler som nu är duktiga experter i media.
### Och…där var debatten om heads up igång igen. Och äntligen kanske snart en seriös debatt om skydden.
### Ernst firar sommar på en udde inte långt från Hällefors. Självklart.
### Förstår inte riktigt gnället mot Växjö Lakers. ”Köpelag”, ”för många utlänningar”, ”kommunal doping” och ”plastklappelag.” Se istället den blixtsnabba resan mot en SM-final och ge dem en applåd – fast såklart med riktiga händer och utan de löjliga klapporna.
### Äntligen någon som också tröttnat på kockhysterin.
”Mat som tillagats med lupp. Kompositioner där det tar tre minuter att få ett pepparkorn att ligga rätt.” Strålande av Niklas Wahlöf i DN. Läs hela här
### ”Där satte han det vitlöksmarinerade hallonet mitt i prick på fårögonbrûléen.” Önskar jag hade kommit på den själv.
### SE; Bengt Alsterlind och Lotta Telje krama ur max ur de två karaktärerna som sexintresserade och nyfikna grannarna i Ack Värmeland.
### LYSSNA; The Spotify Sessions med Jackson Browne. Fem livelåtar inklusive den lysande The Pretender och Warren Zevons fantastiska Carmelita.
### LÄS; Niklas Wahlöfs krönika om kockhysterin i DN – om ni inte redan hittat den via länken här ovanför. Intressant om Foodies.
Tack för att jag fick ta av er tid.
Comments are closed.