Varför blir lögnen sann?
Varför tror folk mer på konstiga rundstudsiga mejl, facebookuppdateringar och allsköns lögner på nätet än fakta?
Kedjebrevet anno 2015. Digitalt, det är ju nya tider, men lika mycket ljug.
Lotterivinsten om de många miljonerna som ska sättas in på kontot.
Iphones nya för nästan ingenting. Klicka här.
De fränaste nya skorna från Nike för bara femton kronor.
Vem tror och varför?
Och varför kan inte duktiga kommunikatörer få människor att förstå?
Det finns en gammal sanning som säger att det aldrig är fel på mottagaren, det är alltid fel på budskapet eller den som levererar otydligheterna som folk inte förstår.
Ett slags ”kunden-har-alltid-rätt” i sannings- och informationsbranschen för nätet och det nya snabba kommunikationssamhället.
Jag vet inte om begreppet ”sanning” fortfarande gäller, eller om det ens finns i en värld där många inte längre kan stava till källkritik eller bara orkar ta till sig den sanning som för dagen passar bäst in i den egna verklighetsuppfattningen. En bekväm sanning utan kanter.
Oavsett om det handlar om sopslängande, tiggande romer, syriska flyktingar eller invandrare i största allmänhet. Människor som bergfast tror på chemtrails eller helt vanliga foliehattar och dumskallar.
Skälen kan vara många. För att man inte vill förstå eller för att man fortsatt ska vara en i laget i gruppen av misshandlade, utstötta, synd-om eller vad ni vill.
Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller har skrivit en alldeles lysande text om detta.
Många vill missförstå och mår bra av att tyckas-synd-om.
En varm och skön offerkofta. En skön position som gör anonyma synliga och som skapar åtminstone en liten aning värme i ett kallt samhälle.
Det är när missförståndet blir medvetet och utstuderat som det blir otäckt.
När det påstås att en del nyanlända får allt utan att göra något och de som slitit hela livet här hemma tvingas äta kattmat för att den ynkliga pensionen inte räcker till annat. När det påstås det ena och det andra och där ”dom” alltid vinner och ”vi” är aningslösa dumskallar och losers.
Andra får men våra egna blir utan. Vad är det för jävla samhälle vi lever i?
När lögnen sprids medvetet och länge så den till sist betraktas som sanning och alla som stretar emot och påstår något annat tillhör PK-maffian, medieetablissemanget, miljöpartiet eller någon annan i deras ögon lika suspekt del av samhället.
Alltid med ett inslag av ”vi och dom”. En tankevurpa där några får medan andra blir utan.
Orättvisor som utnyttjas.
Sanningen behöver en bra kommunikatör.
En sociala medier-pilot som kan skjuta hål i trollen. Inte med kulspruta som en del förordar, mer med ord, sanningar och att sticka hål på myterna.
Det goda behöver bra och taktiskt skickliga anfallsspelare, inte bara försvarare som reagerar när bollen är slagen.
Det är klart att sanningen inte är relativ. Inte exakt svartvit. Eller ens min eller din.
Men frågan är om inte den medvetna och falska lögnen med rasistmössan på ändå är den värsta motspelaren.
###
Glädjebeskedet kom i veckan; serietidningen Buster återuppstår.
Äntligen är de tillbaka. Ungdomens hjältar; Johnny Puma, Benny Guldfot, Roy of the Rovers, Tubby Morton, Skid Solo, Super-Mac och Bullen. Känguru Kid, Edward, Bagarn och Hittejoel.
Fantastiska figurer som kom på besök i pojkrummets drömvärld varje vecka..
Men en aning oro kan man ändå känna inför comebacken.
Ingen kunde skjuta som Roy Race, stjärnan i Melchester Rovers – men jag oroar mig; hur är det egentligen är med formen, ligamenten och artrosen inför comebacken?
Kom ihåg att Roy, med lår som gigantiska timmerstockar, debuterade för 63 år sedan, 1952.
För 63 år sedan! Ett par säsonger från folkpension.
Borde betyda att han börjar närma sig de åttio nu.
Och ryktet säger dessutom att han under oklara former blev av med ena foten i en helikopterolycka för ett antal år sedan.
Men karriären var fenomenal.
Roy och hans Melchester spelade hem nio ligatitlar, åtta FA-cup-vinster och lirade tre gånger hem dåtidens Champions League, Europacupen. Alltid med avgörande stänkare skjutna med extremt sträckt vrist och fartränder efter bollen.
Inte ens jordbävningen hemma på Mel Park kunde stoppa strikern i Rovers.
Roy var dessutom utsatt för mordförsök, kidnappning, inblandad i en terroristattack och med om en helikopterolyckan som till sist kostade honom foten.
Detaljer som tillsammans som sagt gör mig ordentligt orolig för hans eventuella comeback.
Redan 1968 sköt han sitt 300:e mål och slog klubbrekordet, bara fyra säsonger efter att han blivit kidnappad i Bogota. Skilsmässan från Penny i början av 80-talet var säkert tuff den också.
Men jag vet inte, det gick väl ordentligt utför när man tog in syntlallarna från Spandau Ballet i styrelsen i mitten av 80-talet.
Bara det; syntare i Melchester Rovers! Knapptryckare och datorspelare. Otänkbart!
Men det finns mer som oroar mig inför den comeback som bejublats av alla nördar som kan sin historia utan och innan.
Hur gammal och orörlig har målvakten Tubby Morton blivit? Han med pantersprången vid stolproten, som la av för att bli ledare redan 1975?
Och är verkligen elegante Ossie Jones redo att spela igen sedan klubben för många, många år sedan släppte honom till en managerroll hos en konkurrent?
Och är verkligen sonen Roy Race Jr stor nog att växa i de minimala shortsen och de alltid svarta fotbollsskorna?
Jag vet inte, ibland kanske det är bäst att gamla hjältar får vila i frid.
###
Blodröda månar i all ära.
Även jag går upp i vargtimmen för att se, men tänker tyst för mig själv att den här är ju inte ens i närheten av den där blanka, stora som kommer i augustiskymningen eller den gnistrande, fulla som vi såg i helgen, den som lyste upp det kolsvarta septembermörkret och glittrade som silver i vattnet därute på udden i Bergslagen.
Den är inte blodröd, okej, men i mina ögon vackrare. Större. Mer majestätisk.
Det kanske är så med månar som med livet i övrigt att det är det enkla som är det geniala.
Och vackraste.
Men det är ju jag det. Ni andra kan titta igen 2033 och jämföra.
###
### ”Kanske är tilliten till att allt fortsätter, att vänner bjuder på falukorv om det kniper, att solen går upp, att ens värde består och att ”På spåret” snart ändå är tillbaka på TV en mycket bättre försäkring mot utbrändhet än vilket åtgärdspaket som helst.” Fantastiskt bra krönika av Jenny Strömstedt här.
### ”Kan man inte tänka själv kan man åtminstone googla.” Briljant. Hanne Kjöller i DN.
### Kris i nationen; Hummerpriset rasar, bara 10 400 kronor för årets första. Ner sextio procent. Räcker stålarna nu med de nya skattehöjningarna?Kände ni hur nationen skälvde till en stund?
### Bryr mig egentligen inte om någon av dom, men det var underbart att se/läsa hur Nour El Refai plattade till fåntratten Katrin Zytomierska och hennes människosyn. Heja!
### Stort; En dag är jag ”förband” åt Dogge. En riktig sköning med skicklig berättarförmåga. Och den ödmjukheten; att i timtal ställa upp på telefonbilder med de som kommit och lyssnat var bland det mest generösa jag sett.
### ”Snabbmakaroner är inte att likställa med att servera kokain till middag.” En till av Strömstedt. Önskar jag hade kommit på den själv.
### Kör Alex Schulmans och Sigge Eklunds ”Tid: livet är inte kronologiskt” som ljudbok. Bra start med öppenhjärtliga men tragiska barndomsberättelser. Gillar du podden känner du igen dig.
### Att besöka 19 länder på ett dygn låter…korkat. Start i Grekland och sedan studsa runt för att hinna så många som möjligt. Norrmän. Vad är det för fel med att möta platsen där man är?
### Kungen blev utan tidning och lät underhuggarna ringa redaktionen fyra på morgonen. Har han inte hört talas om Tidningstjänst?
# LÄS; Anna Bodins långlånga söndagintervju med Leif GW Persson. Citatmaskinen som tystnade. Fast egentligen ska den läsas på papper.
# LYSSNA; Bra låtar 72 med Don Henleys nya Lyin´ Eyes från nya albumet Cass County. Lyssna på Waiting Tables. Ge samtidigt Glen Hansard, Clarence Bucaro och Pine Hill Project en chans. Mycket nöje.
# SE; Tom Alandh-dokumentären Sämsta bandet ever, en dokumentär om punkbandet Hörförståelse. Lysande berättelse med en varm knorr.
Tack för att jag fick ta av er tid.
Comments are closed.